Howlin’ Wolf – The Howlin’ Wolf Album (1969)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Inspirerad av Jimi Hendrix försäljningssiffror ville Marshall Chess, chefen för Chess records, att skivbolagets äldre garde skulle ge sig på att spela psykadelisk blues. Han förde ihop Muddy Waters och Howlin’ Wolf med en grupp unga musiker och fick dem att spela in varsin skiva, Electric Mud respektive The Howlin’ Wolf Album, med blueslegendernas gamla låtar i ny tappning.

Det var en motvillig Howlin’ Wolf som dök upp i studion. Han delade inte samma vision de unga och hippa musiker som Marshall Chess hade hittat; sa att det de spelade inte var blues. Till gitarristen Pete Cosey sa han enligt Wikipedia: “Why don’t you take them wah-wahs and all that other shit and go throw it off in the lake — on your way to the barber shop?‘”  Han hade en viss poäng – samarbetet var inte helt lyckat. Problemet var att Howlin’ Wolf sjöng precis som han alltid har gjort medan bandet gjorde allt för att tänja bluesformens gränser så långt som möjligt. Det var nog tur att Pete Cosey ännu inte hade utvecklat den spelstil som han uppvisade på Miles Davis Agharta, där han tog steget vidare från Jimi Hendrix solo i  Machine Gun och övergav begreppet melodi helt och hållet.

Sina brister till trots fick mesalliansen på The Howlin’ Wolf Album ändå en del fascinerande och klart njutbara resultat. Ofta kom musiken oavsiktligt att följa principen i Miles Davis Nefertiti, där vad som brukar vara förgrunden – i det här fallet sången – är repetitiv medan rytmsektionen blir lokus för improvisation. (Lyssna exempelvis på Evil eller Built for Comfort.) Och även om det rådde dissonans mellan fraseringen hos sång och musik delade de två i alla fall samma råhet. När skivan är som bäst smälter Howlin’ Wolfs whiskyröst och munspel  samman med gitarristernas distade wah wah och fuzz. Ibland är de två polerna i balans; det är hypnotiskt att lyssna på ljudmattan de uppnår i den enformigt släpande, på gränsen till kodeinartade, versionen av Smokestack Lightning

Men för Howlin’ Wolf var skivan ”dog shit”. Inför sista låten, Back Door Man, tar han sig slutligen ton:

Now listen peoples. Everybody say they don’t like the blues. But you wrong. See the blues come from way back. And I’m a tell you something again: The things that’s going on today… is not the blues. It just a good beat that peoples is carrying, but now when you come down to the blues, I’m a show you how you play the blues. Now you just sit there and watch me.

Med några välbekanta toner från sin gitarr startar han sedan upp en klassisk bluestolva. Och den här gången är hans raspiga rös helt i fas med musiken. Inga invecklade riff eller taktbyten, bara en jämn och trögflytande massa som sakta flyter fram mellan bomullsfälten.

/M