Weather Report – I Sing The Body Electric (1972)

Vid en första genomlyssning låter I Sing The Body Electric som en serie slumpmässigt ihopfogade ljud. Lyssnar man närmare förstår man att den är sjukare än så: det finns nämligen en metod bakom galenskapen. Mitt bland all Absolut Chroumata-improvisation finns trots allt strukturer, arrangemang och ibland även reminiscenser av melodi. Det verkar alltså inte bättre än att Joe Zawinul, Wayne Shorter, Miroslav Vitous och de andra i gruppen medvetet har velat få skivan att låta som en rytmiklektion på en särskola. Saken hade inte varit så uppseendeväckande om Weather Report vore vilket plojband som helst, men huvudfigurerna Zawinul, och framförallt Shorter, är två av den moderna jazzhistoriens verkliga storheter. Det hela är mycket märkligt.

Unknown Soldier, som inleder skivan, börjar faktiskt med en melodi, men snart skenar den ut i dissonansens dystra landskap. På en given signal efter ungefär två minuter bryter låten ihop: bisarra och ettriga slagverksljud dunkar loss samtidigt som Zawinul börjar hamra på sitt piano och Shorter blåser på i friform i sin tenorsaxofon, överdubbad med någon form av ormtjusarflöjt. En marschtrumma lägger ner ”takten” och ljudeffekten av en orkanvind sätter igång medan körröster mässar olycksbådande. En kvinnoröst viskar otydbara fraser på något okänt, kanske utdött,  språk till låten äntligen tonar ut. Efteråt lämnas lyssnaren med en tung och olustig känsla i kroppen. Men det kanske är tanken, eftersom Unknown Soldier ska illustrera Joe Zawinuls barndomsminnen från Österrike under Andra Världskriget. Krigsupplevelsen påverkade honom djupt, vilket han ofta gav uttryck för i sin musik. Ungefär tjugo år efter I Sing The Body Electric utforskade Zawinul temat fullt ut i ett stycke av en symfoni han kallade Stories of the Danube – en tidslig såväl som rumslig resa längs Donau; från källan i Schwarzwald till Svarta Havet, från Ottomanska Rikets dagar fram till våra. Symfonin, som jag av naturliga skäl inte har hört, lär innehålla element som ”the Czech State Philharmonic Orchestra, Gypsy singers, synthesizers, worldbeat percussionists and World War II broadcast alerts.”

I Sing the Body Electrics andra låt, The Moors, börjar med gästartisten Ralph Towners akustiska gitarrspel. Det är så melodiöst att man lätt kan tro och hoppas att första låten bara var ett undantag, i stil med …And the Gods made love på Jimi Hendrix Electric Ladyland. Förhoppningen grusas dock när övriga musiker kommer in och dränker Towners spel i olåt.

Om ni tycker att Weather Reports studioinspelningar från den här tiden verkar ofokuserade kan ni ju tänka er hur gruppen lät live. Eller kan ni ta reda på det genom att lyssna på andra halvan av skivan, som är tagen från en konsert i Tokyo. Först ut av livelåtarna är Vertikal Invader/T.H./Dr. Honoris Causa. A Tribe Called Quest, som samplade låten i Mr. Muhammad, gjorde talande nog bedömningen att den mest samplingsbara delen var de inledande orden från den japanska konsertpresentatören. Vertikal Invader/T.H./Dr. Honoris Causa är utflippad, kan jag lova, men den efterföljande Surucucu är ännu värre. Den börjar med att någon, jag misstänker slagverkaren Dom Um Romao, slår sig på kinderna, jollrar och framkallar diverse andra ljud med munnen – allt till publikens jubel. Jämfört med en sådan inledning framstår resten av låten som ganska frisk, tänkte jag skriva, innan jag lyssnade igenom den. Sista låten på skivan, Directions, är visserligen rätt bra men det finns ingen större anledning att lyssna på den eftersom det finns två mycket bättre versioner av låten på Miles Davis It’s About That Time: Live at the Fillmore East. Lyssna på den skivan istället.

/M