Jean Carn

Jean Carn (1977), Happy to Be with You (1978), When I Find You Love (1979).

Konsten att producera musik nådde sin kulmen mellan 1977 och 1979 i Philadelphia, på Jean Carns tre första skivor. Blankpolerade arrangemang, smyckade med harpors och klockors ljuvliga toner, smeker där lyssnarens öra. Stråkar förgyller ytan, varunder en blåsorkester frambringar eleganta trumpet- och valthornsstötar. Men essensen av musikens skönhet finns på ett djupare plan. Philadelphia International Records musik växer ur lång- och vidsträckta traditioner. Inuti Gamble and Huffs studio sammanfogas den och som en enhet reser den sig över staden; dess skepnad är en flerhövdad hydra. I mitten sitter det resliga soul-huvudet. Tätt vid dess sida jazzen, den komponent som så ofta skiljer storartad musik från den som är blott utmärkt. Kroppen har även ett tredje huvud: den klassiska musiken. Detta huvud är kuvat, böjt i underkastelse inför sina två herrar. Strama tyglar binder det, och ger varken den klassiska musikens skalor eller tonföljder något utrymme; spelrum får endast instrumentationen, och de skickliga fingrar som trycker dess klaffar och för dess stråkar.

Soul, jazz och klassiskt – sådan är phillysoulens treenighet. Och Jean Carn själv förkroppsligar den. Sedan fyra års ålder sjöng hon gospel. Senare även opera, och jazz, tillsammans med Duke Ellington. Som Wikipedia så sannfärdigt uppger är Jean Carn ”en vokalist med obegränsat omfång och djup.” Lyssna på Together One Again, hör hur hon svävar mellan oktaverna. Inte bara produktion och sångröst är enastående på Jean Carns tre första skivor utan även låtarna. Hälften av dem – nej, fler! – är värda att behålla, inte minst Start The Fire, No Laughing Matter och Don’t You Know Love When You See It. För nykomlingar är Don’t Let It Go To Your Head den självklara startpunkten.

/M