Det är inte TAN, det är jag

Hej, jag vet att jag borde hört av mig för länge sen, jag vet att jag lovade att göra det. Men jag är bara människa och vi människor lyckas inte alltid hålla vad vi lovar. Man kan inte styra sina känslor. Jag är ledsen, ok? Du svarar med tystnad. Ok. Det är ok. Jag vet att jag inte förtjänar bättre.

Vad kan jag säga? Jag trodde att det skulle bli annorlunda. Jag trodde att jag var över henne. Jag hade verkligen bestämt mig! Det var ett avslutat kapitel i mitt liv och nu var det dags att turn the page. Du sköna nya värld. Two against nature. Jag trodde på dig, såg dig aldrig som bara en rebound girl. Men nu i efterhand så förstår jag att det var precis vad du var.

Det började ganska oskyldigt. Eller åtminstone legitimt. Jag var nyfiken på hur det skulle kännas att umgås med min gamla flamma igen och gjorde ett besök. Smög dit i hemlighet, trodde inte att någon skulle upptäcka mig men såklart blev jag upptäckt. Jag hade inte planerat att komma tillbaka dit, men det blev så ändå, det var så lätt, det föll sig så naturligt. Jag förvånades av hur snabbt det gick, men egentligen är det väl inte så märkligt, relationsband är starkare än vad man tror. Vad är tre månader mot tre år?

Det var inte du. Eller jo, kanske lite, kanske blev jag lite uttråkad efter ett tag, kanske kände jag att jag inte hade så mycket att ge. Men det känns som att även om du hade varit perfekt så hade det inte spelat någon roll, jag hade ändå hamnat där, ändå sprungit tillbaka till henne för eller senare. Så jag kan inte säga att det var ditt fel.

Farväl, TAN. Jag kommer aldrig glömma tiden vi hade. Det var kul! Och jag är tacksam för det här äventyret, för det har fått mig att förstå hur mycket hon betyder för mig och att jag varken kan eller vill skiljas från henne. Såklart är det inte så kul för dig, och jag förstår om du aldrig kommer förlåta mig. Det får jag ta helt enkelt, och jag kan inte riktigt be om ursäkt heller, för man väljer inte sina känslor. Och nej, ställ inte ens frågan – jag är en monogam bloggare. Det hade inte känts rättvist mot någon av er. Dit jag går kan du inte följa med. Innerst inne så förstår du det.

Seså.

Here’s looking at you, kid.

/N

Bee Gees-lathund

Bee Gees är ju ett av världens bästa band, men vilka är egentligen deras bästa låtar? Och på vilka skivor finns de? Ja ni, det har jag tagit reda på:

1974 – Mr. Natural

Heavy Breathing

Mr. Natural

1975 – Main Course

Nights on Broadway

Fanny, be tender with my love

1976 – Children of the World

Lovers

Subway

1977 – Saturday Night Fever Soundtrack

Night Fever

More Than a Woman

How Deep is your love?

1978 – Spirits Having Flown

Love you inside out

/M

The Miracles – The Fabulous Miracles (1963)

I Richard Price fantastiska bok the Wanderers, som handlar om ett italiensktättat ungdomsgäng i Bronx i mitten av 60-talet, blir en av karaktärerna, Buddy, kär i en tjej som heter Despie, kort för Despinoza. För att uttrycka sina känslor för henne ringer Buddy in till det populära radioprogrammet The Scott Muni Show och önskar Smokey Robinson and the Miracles You Really Got A Hold On Me, med en tillägnan från sig till Despie. Låten börjar så här:

I don’t like you
but I love you
Seems that I’m always
thinkin’ of you
Though-oh you treat me badly
I love you madly

You really got a hold on me
(You really got a hold on me)

Medan den spelas sitter Budddy i spänd förväntan. Här är ett utdrag ur boken:

Buddy sat at his desk in a pool of sweat. He hoped Despie had heard the song, but he was afraid that she would be mad at him for declaring the agony of his love in public. He hoped that she wouldn’t take offense at the “I don’t like you”, and he hoped she wouldn’t be scared by the “but I love you”.

Jag ska inte avslöja hur det går; jag ska bara berätta att boken förhöjer upplevelsen av låten och skivan den är hämtad ifrån, The Fabulous Miracles, som även innehåller höjdaren A Love That She Can Count On.

/M

John Coltrane – Expression (1967)

Expression var John Coltranes sista och därmed också mest spirituella studioskiva. Den följer en utveckling han påbörjade tre år tidigare med A Love Supreme, en skiva han betraktade som sin gåva till Gud. Från den tidpunkten framåt fick hans musik en allt djupare religiös innebörd.  Snart handlade musiken inte bara om tillbedjan och kontemplation utan spelandet i sig blev en form av andligt utforskande. Han sökte sig tillbaka till ursprungliga sinnestillstånd från människans afrikanska födelseplats; på skivor med titlar som Stellar Regions och Interstellar Space sökte han expandera sitt medveteande ut i oändligheten.

Expression blev slutpunkten för Coltranes andliga färd. To Be, där Coltrane spelar tvärflöjt, är en fridfull medititation. Resten av skivan är ett uttryck för hans rastlösa försök att komma närmare Gud. Låtarna inleds med sakrala melodier men övergår snart i otyglade metafysiska explorationer. I sina strävan att transcendera sinnevärlden blir hans fraser till mantran, som han upprepar med manisk intensitet. Han ger sig ut på svindlande atonala flygningar innan han åter landar i melodin; han frammanar stormar av toner och övertoner, som då och då spricker upp i glimtar av övernaturlig skönhet.

Studioinspelningen av spåret Ogunde var Coltranes allra sista. Det är också där hans spirituella resa nådde som längst. Han befinner sig här på andligt plan som är upphöjt över alla hans tidigare verk. Musiken är andlöst vacker; samtidigt är den tyngd av allvar, som innehöll den någon sorts evig sanning som inte kan uttryckas i ord. Dess  konturer går endast kan förnimma mellan tonerna. Coltrane rör sig över hissnande djup som han för en stund lyser upp med ett flackande sken, innan de åter försänks  i mörker, där de förblir till tidernas ände.

/M

Andrew Hill – Invitation (1974)

Det må låta som en fabulös skönmålning, men jag tror inte jag överdriver när jag säger att det här är en av Andrew Hills absolut bästa skivor. Han spelar friare än vad han gjorde på de klassiska bluenoteskivorna från första halvan av 60-talet, men samtidigt inte svårtillgängligt, som han gjorde på skivorna kring 1965-66. Musiken är innovativ även med Andrew Hills höga mått mätt, vilket gör att Invitation inte är lika omedelbart tilltalande som, säg, Judgment, men den har en stämning som jag aldrig har varit i närheten av någon annanstans.

/M

Gang Starr – Code of the Streets

I kursen Sociology of the Urban Underclass läser vi för tillfället Elijah Andersons Code of the street, en genomgång av de normer om respekt grundat på dödligt våld som sägs prägla vardagliga beteenden i Amerikas underpriviligierade stadsdelar. Av olika anledningar har jag inte kommit mig för att läsa boken. Hindrar det mig, undrar ni kanske, från att komma med insiktsfulla kommentarer om hur framväxten av detta värdesystem är kopplat till det av nyliberalismen orsakade ekonomiska skifte från industriell tillverkning till knarkhandel som ägt rum i Amerikas innerstäder, och därmed i teorin imponera på klassens alla heta brudar (framförallt en av dem, vill jag hoppas, som satt snett framför mig idag, och som med sin olivfärgade hy, sina kritvita tänder och sina välskapta, fasta bröst fick min andning att darra oregelbundet; vars stora och vackra ögon – jag skulle vilja kalla dem nötbruna – och utsökt glänsande, i talrika kastanjefärgade nyanser skiftande,  hår- vilket hon stundtals lyfte upp för att blotta den ljusa nacken därunder, och sedan lät falla i en av inskinande solljus förgylld kaskad över sina axlar – fick min puls att slå en mil i minuten)? Svaret är nej, för jag har A) sett the Wire (“We used to make stuff in this country” ) och B) hört Gang Starrs Code of the Streets (“If a sucker steps up, then I leave him bleeding”). Att jag använder just den låten som exempel beror erkänneligen främst på dess passande låttitel. I själva verket är det från Mobb Deeps The Infamous som jag huvudsakligen hämtar min kunskap om den undre världens normsystem. Jag kan rekommendera den till alla som vill nå en djupare insikt i frågan.

/M

Van Morrison – Too Long In Exile (1993)

Efter många månader utomlands kan jag ibland förstå vad Van menar. Jag menar, det är najs, men det är inte som hemma liksom. Anyways, Too Long In Exile, det är en ojämn skiva. Ömsin vin, ömsom vatten, ömsom bottensatsen i en dunk mäsk. Därför är det viktigt att destillera på rätt sätt. Såhär:

1. Too long in Exile – behåll den, den är bra.

2. Big Time Operators – också bra, Van leker John Lee Hooker.

3. Lonely Avenue – riktigt jävla bra, bättre än Ray Charles! Och han blir helt bananas på slutet lol.

5. In the Forest – sjukligt bra, men kanske inget för icke-entusiaster.

7. Gloria – hallå, grymt bra. John Lee Hooker är kul också!

9. Wasted Years – kanske inte mycket att ha egentligen, men John Lee Hookers sång – omfg lmao.

14. I’ll take care of you/ -  en av skivans stora höjdare, bättre än Bobby Bland!

15. Instrumental/Tale me what you want – hänger typ ihop med förra låten så jag skiljer dem inte åt.

Vips, så har man skapat sig en riktigt stabil Van-skiva!

/M

Newk

Jag gick och såg Sonny Rollins spela idag. Precis som Coleman Hawkins är han barsk och hård. Men i balladerna är han ömsint. Han spelar inte som han gjorde på 50-talet, men bara en antydan därav räckte för mig. Jag började skälva när han annonserade My One And Only Love. När han spelade inledningsmelodin gick jag sönder. Resten av låten följde jag genom en skimrande dimma av tårar.

/M

Claptons 70-tal

Eric Clapton tillbringade större delen av 70-talet med att dölja att han var världens bästa gitarrist. Hans solon var few and far between och när de väl dök upp var de ofta vara så korta att de knappt märktes; mannens gästspel på Stephen Bishops Save it for a rainy day varar uppskattningsvis i tio sekunder. Den här omåttliga återhållsamheten skyller jag på JJ Cale, som var Claptons största influens vid den här tiden. Som stöd för mitt påstående kan jag nämna att Cale även var mentor åt Mark Knopfler, en annan insomnad gitarrhjälte som numera väljer att bjuda mindre på sig själv än en genomsnittlig nunna, men det är, som det brukar heta, ett annat T.A.N.–inlägg. Under JJ Cales inflytande reducerade Clapton sitt gitarrspel till inte mycket mer än ett förstrött plockande. Även sångstilen blev alltmer dämpad och frånvarande. När Claptons hjälte inte anvisade honom mumlande shuffle var det bluesboogie som gällde, även  den i avsaknad av solon. Clapton kunde även ge sig på göra reggae, bland annat i form av I Shot The Sherrif, en cover som bespottads av många, men applåderas av mig, då den utgör grunden till EPMD:s Strictly Business. Claptons reggaetolkning av Swing Low, Sweet Chariot har däremot inga försonande drag. Som ni märker finns det en del att anmärka på när det gäller Claptons 70-tal, men man får komma ihåg att det här var en tuff tid för honom. Han inledde decceniet med tre års tungt heroinmissbrukande, förenat med en obesvarad kärlek till sin bäste väns fru. Senare lyckades han rycka upp sig en aning. Han spolade jonket, blev ihop med den tidigare avvisande kvinnan ifråga. Därefter slog han sig till ro i en ganska stadig alkoholism. Enligt rykten kunde han sänka ett par sjuttior gin om dagen, en vana som efter några år började tära rejält på krafterna; i sin självbiografi skriver Clapton att ”the only reason that I didn’t commit suicide was the fact that I knew I wouldn’t be able to drink any more if I was dead.” Hmm…ja, det kanske inte bara var JJ Cale-influenserna som hämmade hans gitarrspel under den här tiden.

Alla sörjer dock inte att Clapton bytte musikalisk inriktning. En stor publik uppskattade hits som Cocaine och Wonderful Tonight. Folk som tycker att så kallad bredbent rock med gitarrsolon är ’kefft’ anser nog att Claptons sjuttiotalslåtar är att föredra framför allt han någonsin gjorde med Cream. Jag tycker till exempel att Sign Language, där Clapton inte ens spelar lead, är bland det bästa han har gjort (det blir lätt så när man bjuder in Robbie Robertson och Bob Dylan. Det är även Dylan som skrivit låten, vem annars hade kommit på en textrad som I was there by the bakery, surrounded by fakery?) När jag tänker efter är Clapton knappt med i låten överhuvudtaget, han håller sig mest i bakgrunden medan Robbie och Zimmie styr showen, den senare med sin respektingivande stämma, den förstnämnde med sina omisskännliga övertoner. Om jag ska lyfta fram en bra låt som Clapton faktiskt bidrar nämnvärt till kan jag nämna Better Make It Through Today, där han till och med kostar på sig ett solo, visserligen ett kort sådant men  det är väldigt angenämt och personligt. Jag kan också tipsa om Tell Me That You Love Me, som, beroende hur man ser på saken, antingen är en fin kärlekssång eller en uppgiven klagolåt över ett ouppfyllt bekräftelsebehov; Claptons sång är så oengagerad att jag inte kan bestämma mig för om jag ska uppfatta hans ord som genuina eller ironiska. De som saknar den gamla bluesfundamentalisten i Clapton kan kolla upp Double Trouble.

/M

This Is It

Det sägs att första gången man testar koks upplever man ett rus så fantastiskt att man kommer att tillbringa resten av sitt liv med att jaga det. Men oavsett hur mycket ladd man skyfflar genom näsan är det en jakt dömd att misslyckas. På samma sätt förhåller det sig med min relation till Kenny Loggins. Ända sedan jag första gången hänfördes av This is It har jag skyfflat travar med Kenny Loggins- och Loggins & Messina-skivor genom mitt Winamp, utan att någonsin komma i närheten av den hit som blev min inkörsport. Att jämföra den med ett kokainrus är att ta i men det är en grym låt, utmärkt producerad med körsång av ”The World’s Greatest Backup Singer”, Michael McDonald.

/M